Kallar du verkligen den här svinstian ett rum?

För tillfället jobbar jag med att sätta samman en resefrasbok. Tanken är att den ska innehålla nyttiga fraser som man kan ha användning av när man reser, som att interagera med receptionisten på hotellet, kyparen i restaurangen och att fråga om vägen. För att få inspiration har jag tittat igenom gamla frasböcker som vi har liggande på kontoret. Vissa är gamla och andra innehåller kategorier som är helt onödiga. Men en viss frasbok tar ändå priset. Den lär dig hur man klagar på allt och alla. ”Englisch Schimpfen” heter den och har en mustaschprydd gubbe med monokel som argsint hutar med ett paraply på framsidan. Med andra ord lär den tyskar att skälla på engelska när de är på semester. Och det är inte artiga tillrättavisningar eller ens arga klagomål som gäller. Nejdå. Det är förolämpande fraser som verkligen går över gränsen som exempelvis: ” This beer tastes like old feet”.

Detta får mig att förundras. Finns det alltså människor som förväntar sig att åka på semester och vara så missnöjda att de behöver en hel bok med olika otrevligheter att vräka ur sig i olika situationer? Mina tankar går till ”An idiot abroad”; serien där engelsmannen Karl Pilkington åker till världens vackraste platser och aldrig förstår vad ”the big fuzz is about”. Då jag såg serien antog jag att Karl var en tämligen udda (men underhållande) figur som konstant hittade något att klaga på. Kanske är han inte så unik trots allt? Jag menar, det måste ju finnas en målgrupp för denna bok. De har ju antagligen inte skrivit den enbart för Karl Pilkingtons räkning (han skulle i sådana fall kunna lära sig att klaga på tyska).

Kanske säger detta något om turister i allmänhet? Möjligtvis åker vi undermedvetet på semester för att upptäcka att vårt eget land är så mycket bättre än alla andra. Det kan mycket väl vara så att detta är ett behov som har ökat i takt med globaliseringen som pågår på vår jord. Nuförtiden kan man ju om man så önskar, bo nästan var som helst i världen. Det är möjligt att detta skapar en viss ångest då man blir mer medveten om vad man går miste om genom att bo i ett visst land.

Jag slänger med dessa frågeställningar som bakgrund här ur mig en totalt ovetenskaplig grundad teori: Folk vill bli missnöjda och kunna klaga och skälla på andra språk för att bevisa för sig själva att de bor i rätt land och lever lyckliga liv. En mental försvarsmekanism med andra ord.

Vad får då detta galna resonemang för några följder? Det ska jag säga er. Ett behov att totalt omstrukturera turismbranschen. Om folk vill bli missnöjda (alltså nöjda) måste de erbjudas tillfällen att få använda fraser som ”Is this the beach or the dump” och ”You drive like a bloody maniac”. Kanske kan var fjärde öl få vara filtrerad genom en gammal strumpa och kanske kan man vänta den där lilla kvarten extra innan man serverar maten. Detta måste i sådana fall anställda på hotell, restauranger, museum och resebolag lära sig. Det får inte vara för perfekt. Då kommer folk inte tillbaka.

Med tanke på allt detta funderar jag starkt på om jag kanske istället för att skriva en frasbok för turister, borde skriva en ”dålig service handbok” för anställda inom turismbranschen. Eller vad säger ni?

[English]

You might also like: