Måste brevbärare vara språkgenier? – Del 1 av 2

Jag har sommarjobbat som brevbärare de senaste sex åren; sorterat post på morgnarna för att sedan dela ut den på eftermiddagarna.
Det kan vara enformigt, tungt och stressigt. Mestadels är det dock ett helt okej sommarjobb. Du börjar tidigt och slutar tidigt, får motion av att springa i trappor och känner att du gör någonting viktigt då ca. 500 hushåll får sin post från dig. Det allra bästa enligt mig är dock att du kan lyssna på musik halva arbetsdagen medan du delar ut posten. En absolut höjdare är att hoppa nedför de sista fyra trappstegen i en uppgång, tima det med ett tungt rockackord och känna sig som Bruce Dickinson från Iron Maiden (Följande clip illustrerar känslan ganska väl: http://www.youtube.com/watch?v=ha83vHBMtlw). Jag är medveten om att detta kan låta löjligt men försök att föreställa er hur tråkigt det kan vara att springa upp och ner i hundra trevåningshus.

Hursomhelst, för att komma till saken så kände att jag var i behov av att beskriva en brevbärares vardag. Visst, både min flickväns och min familjs trumhinnor har bombarderats till leda av mina klagomål. Nu känner jag dock att det är dags att bombardera era trumhinnor (eller snarare hornhinnor), kära bloggläsare. Och faktum är även att det kommer att lämpa sig relativt väl för detta forum, som ju ska vara språkrelaterat. Jag ämnar nämligen utreda huruvida det är viktigt för en brevbärare att vara bra på språk. Jag tänker stödja mitt resonemang på tre olika situationer som jag har ställts inför på jobbet under den gångna sommaren. Innan jag börjar ska det även sägas att den vetenskapliga riktigheten i min metod och mitt bidrag bör ifrågasättas å det grövsta.

Situation 1: Ordval – Leg, leg. eller leg?

Jag kör upp till en port till ett trevåningshus med min elmoppe och ska precis sträcka mig efter posten (liknande mannen på denna sidadenna sida, men yngre). http://www.posten.se/om_posten) då jag hör ett ljud bakom mig: ”Leg!?”. Jag vänder mig om och ser en mustaschprydd man i sextioårsåldern titta på mig med frågande ögon. ”Leg!?”, försöker han igen beskedligt. Jag ler osäkert mot honom för att köpa mig tid att tänka: ”Vad är det denne man vill?” Jag kommer fram till två möjliga slutsatser. Leg är ju ben på engelska, har jag någonting på benet eller har han ont i benet? Har han skadat sig? Efter två snabba ögonkast utesluter jag dessa alternativ. Leg. kan ju också vara en förkortning av legitimation. Vill han att jag ska visa mitt leg. för att se om jag verkligen är en brevbärare och inte en bedragare eller för att han är missnöjd med mig och vill ringa in och klaga på kontoret? Det låter absurt men skulle kunna stämma.

Innan jag hinner sträcka mig efter mitt körkort i byxfickan pekar dock mannen, som insett att jag är förvirrad, på sig själv och säger återigen: ”Leg”. Först nu minns jag vad som står på första dörren till höger i huset vi befinner oss framför? Mannen sträcker fram händerna med handflatorna uppåt. Han heter Leg i efternamn och vill ha sin post. Jag lägger posten i hans händer och glömmer i förvirringen att be honom om hans leg. för att bevisa att han verkligen är Leg (vilket är ett ovanligt namn med tanke på att bara sju listningar av det finns i den German telephone catalogue.

Slutsats: En brevbärare måste kunna välja rätt mellan namn, förkortningar och engelska substantiv.
Denna första situation var en liten teaser. Nästa vecka kommer jag att fastställa huruvida en brevbärare måste vara ett språkgeni eller inte. Jag kommer då att gå igenom situation två och tre med underrubrikerna ”Översättning – Liemannen till undsättning” och ”Sammanhang – Reklam eller toapapper”. Fram till dess skulle det vara väldigt intressant att få höra om någon annan har liknande exempel på språkkrav på sina arbetsplatser.

[English]

You might also like: