Måste brevbärare vara språkgenier? Del 2 av 2

Förrförra veckan publicerade jag första delen i en artikelserie om två här på Lexiophiles http://www.lexiophiles.com/svenska/maste-brevbarare-vara-sprakgenier-del-1-av-2. I den lovade jag att gå till botten med den eviga frågan: Måste brevbärare vara språkgenier. Detta är uppföljaren till den artikeln där svaret på frågan kommer att avslöjas.

Situation 2: Översättning – Liemannen till undsättning

En situation man ofta ställs inför som brevbärare, åtminstone i vissa områden är denna: Människor står i sina dörrar och väntar på dig eller frågar dig när de får sin post utanför huset: ”Read to me! Inte svenska”. De är totalt övertygade om att detta ingår i dina arbetsuppgifter. Ibland kan man dock inte neka dem detta och bör inte. Det är viktigt att skapa lite goodwill i sitt område. Det tråkiga med det hela är att nyheterna man läser upp gör att man känner sig lite som liemannen. Breven är nästan uteslutande från polisen, kronofogden eller skatteverket. Vid ett tillfälle var jag tvungen att översätta ett brev från en mans övervakare där det stod att övervakaren inte stod ut med honom längre och att han skulle få en ny. Jag kan fortfarande känna hans stirrande ögon på mig medan jag desperat sökte efter synonymer som inte var fullt så förolämpande som orden i brevet.

Slutsats: En brevbärare måste kunna översätta texter medan han söker efter lämpliga synonymer.

Situation 3: Sammanhang – Reklam eller toapapper

Något man upptäcker som brevbärare är att människor har en förkärlek till att på ett så kreativt sätt som möjligt meddela att de inte vill ha någon reklam. Jag är dock osäker på om de tycker synd om brevbärarna och vill ge oss ett gott skratt eller bara visa omvärlden att de har humor. Hursomhelst, så tror jag att jag talar för de flesta brevbärare när jag säger att jag skulle vara så oerhört tacksam om alla bara skriver ”Reklam – Nej tack” på sina dörrar.

Ibland kan det vara så illa att brevbärarna faktiskt inte vet om dem ska lägga i reklam eller inte. Jag har ett perfekt exempel på detta. På en av dörrarna som ja delade ut till under sommaren stod följande: ”Reklam, ja tack. Jag har slut på toapapper”. Första gången jag läste det blev jag stående framför dörren i säkert en minut medan jag kliade mig i huvudet. Sannolikheten för att detta är ett sarkastiskt meddelande måste ju betraktas som relativt hög. Samtidigt kanske personen som skrev det verkligen var i desperat behov av toapapper. Kan man verkligen neka en person i ett sådant utsatt läge? Det hela slutade med att jag gav personen i fråga reklam varannan gång.
Slutsats: En brevbärare måste kunna skilja mellan ironi och SOS-meddelanden.

Min slutgiltiga slutsats måste bli att det är en stor fördel om en brevbärare är väl bevandrad i såväl svenska som andra språk. Om han eller hon inte är det kan det sluta med att helt friska ben lindas in i bandage, att han eller hon får ett brev från kronofogden nertryckt i halsen eller att någon stackare får spendera resten av sina dagar på toaletten.

Slutligen uppmuntrar jag svar till denna artikel där andra kort beskriver sina jobbkrav. Hittade även ett annat intressant exempel på språkkrav för brandmän i USA som kan vara intressant att läsa.

[English]

You might also like: